MXp

Reflektioner om samhälle, yttrandefrihet & demokrati

Frestarnas årliga samkväm – rapport om ett land i Norden

Publicerad 2015-05-01 19:32:54 i Essä,

Jag som har skrivit nedanstående heter Bengt-Ove Andersson. Alltsedan min kristna omvändelse för 35 år sedan har C.S. Lewis böcker och essäer betytt mer för mitt tänkande än någon annan utombiblisk författare. På 1940-talet skrev han klassikern ”Från helvetets brevskola”, som beskriver kampen om en människas själ ur frestarnas synvinkel. Några år senare följde han upp boken med essän ”Tumskruv utbringar en skål”, där han med nästan profetisk klarsyn och bitande ironi beskriver utvecklingen i sitt hemland England på liknande sätt. Jag fann att jag ville använda samma grepp för att beskriva utvecklingen i mitt hemland Sverige, med ett stort tack riktat till C.S. Lewis och utan några andra jämförelser i övrigt. Essän blev alltför lång och otymplig för att kunna användas som debattinlägg, men eftersom jag gärna ser att den blir läst med alla sina fel, erbjuder jag den här med min gode vän Dag Selanders goda vilja. Alla kommentarer är välkomna, även kritiska sådana.

Bengt-Ove Andersson



Frestarnas årliga samkväm – rapport om ett land i Norden



Denna utskrift av ett tal synbarligen hållet vid ”Frestarnas årliga samkväm” upphittades nyligen och föreläggs läsekretsen som ett kuriosum. Det påminner starkt till innehållet – även om stilen är betydligt mer primitiv – om en annan urkund, Tumskruv utbringar en skål, nedtecknad av en viss engelsman vid namn Lewis på 50-talet. Inga försök har gjorts att verifiera dess ursprung. Läsaren bör minnas att djävulen är en lögnare och att inte allt frestarna säger är sant.

Kära medfrestare! Eftersom vi brukar seden att hålla våra årliga samkväm i olika länder för att tillsammans dryfta graden av framgång för vårt idoga arbete där, faller det på min lott som byråchef och DD (diabolisk direktör) att avlägga rapport om tillståndet i detta nordliga land. Och det är en rapport, mitt herrskap, som jag avlägger med tillfredsställelse, ja, med förtjusning.

Först en kort prolog med tanke på de bland er som ännu bara har börjat er utbildning. Som ni vet pågår ett utdraget krig mellan vår fader i avgrunden och Fienden. Detta krig har utkämpats sedan Fienden skapade människan och gav henne fri vilja. Lite förenklat kan man säga att Fienden har en plan för hela skapelsen, för varje land och för varje människa, och vår uppgift är helt enkelt att genom att påverka människors sinnen förvrida och omintetgöra alla Fiendens planer! Det smärtar mig att säga det, men Fienden är ingen dumbom. Han förutsåg faran med att anförtro människan fri vilja, ja, även att hon kunde falla och visa sig oförmögen att förvalta hans skapelse på rätt sätt. Därför skapade han ordningar och strukturer som skulle skydda mot följderna av en fallen mänsklighet. Och dessa ordningar och strukturer är det vår uppgift att riva ner! Som ni vet är kaos som ljuv musik för oss och för vår fader i avgrunden, och utan ordningar och strukturer kan ingenting byggas upp eller bestå. Det är visserligen sant att bara enskilda människosjälar kan bli saliga eller förtappade, men eftersom Fienden också välsignar och dömer länder, så gäller kriget också länder.

Och detta krig förs på många olika fronter. De mindre erfarna av er tilldelas bara enskilda obetydliga människor som ska lockas till förtappelse. De mer förfarna i tjänsten tilldelas makthavare, och de högt dekorerade (som jag) ges ansvar för hela länder. Och det må vara ett vittnesbörd om vilket förtroende man hade för mig på lägsta ort att jag tilldelades detta land, denna svåra nöt, efter att min företrädare hade misslyckats skändligen och förvisats till Sydpolen. Detta land, mina vänner, hade nämligen Fienden ett särskilt gott öga till, vilket gjorde det särskilt angeläget för oss att vrida det till vår vilja.

Visserligen hade vi på 1800-talet stora förhoppningar om att detta folk helt enkelt skulle supa ihjäl sig. Men våra förhoppningar stäcktes av att Fienden valde att sända en andlig väckelse. Vi försökte lindra skadan genom att försöka förstora de element av egenrättfärdighet och lagiskhet som vanligen följer sådana rörelser, men vi lyckades bara delvis och skadan var redan gjord. Lägg sedan till detta att Fienden av någon outgrundlig anledning bevarade landet från de stora världskrigen, vilket ledde till att landet fick åtnjuta ett sällan skådat välstånd. Det var i detta läge av nästan totalt nederlag som min företrädare fick gå.

Själv insåg jag genast var stöten borde sättas in för att vända denna kris till seger. Som ni vet, kära medfrestare, kräver vårt arbete ett stort mått av fingertoppskänsla. Den glädje som svält, död och ofärd skänker oss är en glädje för stunden, kom ihåg det, eftersom människor som prövas på olika sätt dels kan utveckla för oss oönskade själsegenskaper som osjälviskhet och hjältemod, dels påminns på ett brutalt sätt om att livet på jorden inte är varaktigt och att deras sanna lycka inte står att finna här. Det är det ena. Det andra är att vi visserligen inte vill att någon enda varelse på jorden ska vara lycklig, men vi i chefsställning har för länge sedan insett att vi hellre kan unna människokräken några år i lycka och överflöd, om vi därmed kan få dem att uppskjuta alla tankar på evigheten tills döden överfaller dem och vi därmed vinner dem för evigheten.

Min generalplan var alltså klar redan vid utnämningen som skedde för snart 70 jordår sedan. Som sagt har Fienden lagt ner ordningar och insatt överhet i varje samhälle, rättfärdigt eller orättfärdigt, för att helt enkelt inte kaos ska råda och medborgarna kunna leva i trygghet. Endast vid ett par tillfällen i historien har vi lyckats att i grunden riva ner dessa ordningar, med härliga resultat som följd. För ytterligare förkovran, läs Fiendens bok, kapitlen om Sodom och Gomorra. Som ni vet aktade Fienden inte för rov att i det skedet av världshistorien drastiskt ingripa personligen för att straffa, döma och ställa tillrätta, men vi lever ju för närvarande i ett skede då han gör det endast mycket sällan utan låter gott och ont existera sida vid sida. Det verkar som om han har uppskjutit all dom till en senare tidpunkt och för närvarande är obenägen att ge människokrypen handfasta bevis på sin existens; han verkar sätta stort värde på deras fria vilja och gåvan att få tro utan bevis. Om han, vilket ryktet säger, en gång ska uppenbara sig fysiskt här på jorden i all sin makt så kan ju ingen annat än tro! Då kan ingen välja längre, utan då återstår bara konsekvenserna av att ha trott eller inte. Därför håller han sig ännu fördold.

Där lever även vi i ett stundtals svårt dilemma. Vi kan ju inte samtidigt både terrorisera människorna med vår närvaro och göra dem till materialister. I vissa andra kulturer och i andra tider har vår taktik varit just att hålla människorna fångna i fruktan för oss. Det fungerar bra där folk är obotligt religiösa. Men om vi visar oss tydligt väcker vi ju också människorna till insikt om själva existensen av en andevärld och av Fienden själv, och den vetskapen vill vi för allt i underjorden hålla dem okunniga om. Alltså fortsätter vi att försöka påverka deras sinnen, men mer direkta manifestationer är strängt förbjudna för närvarande. Kom ihåg att det är relativt sällsynt att vi lyckas omvända en människa till att öppet tillbe oss och verka för det onda, men att vi ofta har fått stora massor, ja, hela folk, att följa vår vilja genom propaganda, där ofta själva redskapen i propagandan inte är medvetna om att det är vår vilja de utför.

För detta behövs förstås redskap som villigt ställer sig till förfogande för att fungera som åsiktspoliser, små pluttepersonager som ser som sin uppgift att kasta sig över alla som till äventyrs uttrycker åsikter som skiljer sig från de av makten och tidsandan påbjudna, oaktat att dessa åsikter nästan alltid är nedbrytande på sikt för det samhälle man befinner sig i. Ett av våra mest effektiva redskap under det förra århundradet gav dem det passande tillmälet ”nyttiga idioter”. De återfinns ofta inom massmedia, på underhållningsscener och i talarstolar – ibland även i predikstolar! Det har gått så långt därhän att knappt någon numera vågar stå upp till försvar för de ofödda – de som Fienden kallar Hans minsta – eftersom man därmed riskerar sitt arbete eller politiska position. Det dråpliga är att vi knappt behöver lägga någon energi alls på att få dessa viktigpettrar att gå våra ärenden – de gör det av egen fri vilja. Det är mycket nöjsamt det hela!

Vi vet att det hos människan finns en obotlig vilja att tro på något eller Någon. Den viljan har Fienden lagt ner i dem och det kan vi inte göra mycket åt, men då gäller det i stället att byta ut objektet för det folk tror på, att göra en religion av överdriven nit om miljön eller till och med vad man äter. Vad folk gör till sin gud är oviktigt; det viktiga är att det är något annat än Fienden.

Som jag sa verkar vi mycket aktivt för att erodera Fiendens ordningar. Det gäller på alla områden: skolan, rättsväsendet, familjen med mera. Det har krävt mycket idogt arbete, men på senare år har vi känt marken förberedd för ett generalangrepp på själva skapelseordningen, det vill säga att cirka hälften av människovarelserna föds som män och återstoden som kvinnor. Målet är inget mindre än att bryta upp det urgamla mönstret med mor, far och barn; att skapa en förvirring där alla som växer upp ifrågasätter om de har hamnat i rätt kropp eller kanske egentligen tillhör det motsatta könet. Ni förstår den långsiktiga verkan; inget sådant samhälle kan bestå i längden. Det är mycket viktigt att påverkan börjar tidigt, och här kan jag med stor tillfredsställelse och inte utan stolthet berätta att vi har fått de styrande att gå nästan helt i våra ledband.

Under den tidiga skapelsen försökte vi omintetgöra Fiendens planer genom att dränka jorden i ondska och orättfärdighet så att till slut ingen skulle vara ren; ingen skulle finnas som Fienden kunde använda för sin vilja. (Detta ledde som ni minns till att Fienden helt sonika dränkte sin skapelse.) På liknande sätt är vi mycket aktiva i att nå människobarnen så tidigt som möjligt och helst även använda skolan som redskap. Vårt mål är att låta en flod av orenhet välla fram, så att snart inte en enda människa finns som inte på något sätt är besudlad och förvirrad. Två nyttiga resultat följer av detta: dels blir de oanvändbara för Fiendens syften, och dels utgör deras inneboende skamkänsla ett effektivt skäl för dem att undvika kontakt med Fienden. Vidare innebär den tilltagande laglösheten att människorna förlorar tilltron till samhället, och antingen blir offer för laglösheten eller beväpnar sig och låser in sig. På så sätt har vi i ett slag gjort flera av Fiendens bud om intet.

Och nu undrar ni förstås hur vi har handskats med Kyrkan, Fiendens förlängda arm på jorden, som han har sagt ska vara ett ljus i mörkret och ett salt i förruttnelsen? Liksom i alla andra länder har gällande taktik här varit ”den kokta grodans taktik”, det vill säga att med tidsandan och propagandan som redskap angripa allt som Fienden har befallt för att i tidens fullbordan ställa det på huvudet. Men graden av motstånd från Kyrkans sida varierar länderna emellan. I en del länder hyser folk, troende som icke troende, fortfarande respekt för Fienden och hans Kyrka, och i de länderna är också motståndet hårdast. Men ingenstans är marken så förberedd och lättbrukad som i det materialistiska Nordeuropa. Därför har vi också kunnat gå fram som en kniv i varmt smör.

Vi har här haft utmärkt hjälp av just det faktum att Fienden har bevarat detta land från krig i över 200 jordår och välsignat det med välstånd. Detta har medfört att folket de senaste generationerna liksom har levt i en bubbla där välstånd och fred varit sakernas naturliga tillstånd och setts som en mänsklig rättighet. Det fanns visserligen en del som var klarsynta nog att se Fiendens hand i deras lycka och som gav Honom äran. Men det fanns tillräckligt många som klappade sig själva på ryggen och faktiskt började tro att allt gott som vederfarits dem var deras egen förtjänst och att räddningen undan de krig som drabbade även deras närmaste grannar berodde på egen klokskap och fredlighet. Att hundratusentals soldater från andra länder dog även för det här landets frihet var inget man gärna påminde sig, och med vår hjälp hade man snart glömt det helt.

Detta gällde faktiskt i hög grad även Kyrkan, där det i ett flertal rörelser faktiskt har setts som moraliskt fel och ”synd” att försvara sitt land och sin familj. De har totalt glömt bort Fiendens ord om överheten som bär svärdet. Naturligtvis rör det sig om en extrem tolkning av Fiendens uppmaning att inte löna ont med ont och Hans bud ”Du skall icke mörda”, och det har i praktiken endast inneburit att andra har fått stå på muren i deras ställe. En sådan teologi kan förstås bara få verklig framgång i en sådan ”bubbla”, och inte i länder som hårdhänt fått erfara att frihet är något som måste försvaras. Det verkligt dråpliga är att landets styrande självmant har övergett sin plikt att skydda landet, och avskaffat försvaret till allt annat än namnet. Nu börjar följderna av deras dårskap så smått att göra sig påminda, men de står där med sin tvättade hals och i praktiken inbjuder eventuella angripare! (Det må vara ett mått på den könsnivellerade dårskapen att de i sina värvningsannonser till det så kallade försvaret vänder sig särskilt till späda kvinnor med barn i blöjåldern!) Om alla fria länder följde samma princip skulle våld, förtryck och kaos råda ohejdat. Men det var givetvis för att förhindra detta som Fienden insatte sin ordning.

Som vi alla vet pågår kriget om människor och länder på två plan: det andliga – eller själsliga – och det naturliga. De landvinningar som görs på det andliga planet får sedan som en naturlag genomslag i det naturliga. Därför satte Fienden upp sin Kyrka som en bastion mot våra ansträngningar, och ofta nog har den stäckt våra förhoppningar. Men det förutsätter att dess ledare är andligt vakna och inte rädda för att trotsa tidsandan och allt som strider mot deras Herres bud. I början var vår taktik att helt enkelt krossa och förfölja Kyrkan till utplåning. Jag talade alltid emot den taktiken eftersom den motverkade sitt syfte; den skapade bara fler martyrer och ledde i själva verket till att Kyrkan utbreddes. Så mycket bättre att få till stånd en ”tam” Kyrka, en Kyrka som ytligt sett fungerar och frodas men som har gjort knäfall för tidsandan och inte längre står upp för Fiendens ordningar, som inte är en bastion utan en nickedocka.

Det står i Fiendens bok om ”förödelsens styggelse på helig plats”. Lägg noga märke till den frasen, för där ligger själva nyckeln till vår seger. För att segra måste vi få Kyrkan att böja sig för oss, och helst ska vår seger manifesteras på helig plats, i själva kyrkan. Ni minns berättelsen i Fiendens bok om de fyra judarna i Babylon. Där hade vi lyckats inge härskaren att kräva att alla i landet skulle böja sig för en guldstod och därmed erkänna att den världsliga makten stod över allt annat, även deras Gud. Men fyra judiska män vägrade, och ni kan läsa vidare om vad som hände. Kungens budskap var mycket enkelt: Ni får ha er tro i fred, ni får tillbe era gudar, så länge ni rättar och packar er efter oss!

Även om just denna episod inte avlöpte som vi hade önskat, kan jag med tillfredsställelse meddela att denna princip nu fungerar utmärkt i många länder och ingenstans så bra som här. Visserligen skär det i öronen på oss när de kristna sjunger sina sånger, och visserligen får vi vredesutbrott varje gång någon omvänder sig till Fienden. Men de kan gärna få fortsätta sjunga sina sånger och även vittna för sina medmänniskor, om de nöjer sig med det och i övrigt är tämjda i sitt förhållande till den världsliga makten. De som liksom männen i Daniels bok vägrar rätta sig efter överhetens bud när dessa strider mot Fiendens bud, det är de som är hotet, och dem krossar vi! Än så länge har vi inte fått det därhän att de kan kastas i fängelse, men de kan bli av med sina jobb eller förlora sina möjligheter till avancemang om de knystar. Vi har lyckats skapa ett klimat som mycket påminner om det som rådde på den gamla goda tiden i kommunistländerna, även om våra tillskyndare inte har förstått det ännu. Många kristna lever faktiskt i tron att allt är väl så länge de följer sina självuppfunna bud om absolutism och aktar sig för Katolska kyrkan!

Visserligen finns det ännu ledare i Fiendens Kyrka som förstår den andliga striden och som gör sitt bästa för att stå raka i stormen, men genom en idog erodering har vi nått därhän att många ledarpositioner inom Kyrkan nu besätts av människor som egentligen inte har en aning om vad deras ämbete faktiskt innebär; de begriper inte att de som andliga ledare är herdar, alltså ansvariga för sin flock, att leda dem till vatten, ge dem föda och skydda dem mot vargar – och de anar inte heller att de en dag ska avlägga räkenskap inför Den vars flock det är.

Därför irrar många av fåren omkring vilsna och med magar som matats med plattityder i stället för verklig föda, och vargar (alltså vi) springer fritt omkring bland dem. Faktum är att många av herdarna är mer förvirrade än fåren; de vet inte ens om de är man eller kvinna utan följer blint tidsandan och kallar det kristendom, och de sprider sin förvirring omkring sig. Någonstans inom dem finns förstås en dunkel medvetenhet om att de har avfallit och är de falska lärare som Fiendens bok talar om, vilket bara gör att de desto ivrigare attackerar dem som vägrar avfalla från Fiendens ord och följa tidsandan. Vi har haft liknande lägen tidigare i historien; jag tänker här särskilt på den period i Israel när kung Ahab och den förträffliga Isebel regerade, men det måste ses som högst otroligt att Fienden reser upp en ny Elia. På så sätt har stora delar av Kyrkan blivit svans i stället för huvud, och när den andliga bastionen har blivit en autostrada ligger vägen öppen för oss att förvrida och förvränga – kort sagt härja fritt.

Kära medfrestare, sammanfattningsvis är alltså läget ytterst lovande. När vi träffas nästa gång för vårt årliga samkväm hoppas jag kunna rapportera om ytterligare framgångar. Detta eländiga lilla land som Fienden sätter så stort värde på är nästan nere för räkning. Takten med vilken vi har raserat landets grundfundament är imponerande, och vi möter föga motstånd i andevärlden. Ni förstår, Kyrkan i det här landet har nästan helt glömt bort bönens kraft, den kraft som flera gånger i historien har lett till att Fienden fräckt ingripit och väckt upp länder inför den dom som hängt över deras huvuden, och inte sällan har Han sett deras omvändelse och helt enkelt avvänt domen till vår stora vanmakt och vrede. Så låt oss för all del på våra olika verksamhetsfält göra allt för att detta så verksamma vapen i Fiendens tjänst ska falla i glömska. I så fall kan vi se fram emot en mörknande framtid för den här världen och nya segrar för vår fader i avgrunden.

Med detta ber jag att få tacka för ordet och lämnar fältet öppet för frågor.

Undertecknat, Tyfus, byråchef, DD

(Upphittare: Bengt-Ove Andersson)

* * *


Läs även andra intressanta bloggar om: ”Frestarnas årliga samkväm”, Bengt-Ove Andersson, Sodom, Gomorra, homosexäktenskap, ofödda, aborter, åsiktspolis, nyttiga idioter, skolan, rättsväsendet, familjen, laglöshet, ondska, kyrkan, tidsanda, propaganda, försvarsmakten, förödelsens styggelse, absolutism, Katolska kyrkan, ämbete, herdar, kristendom, Ahab, Isebel, Elia, bönen ::

Kontakt




Se på himlens fåglar

Prenumerera och dela

Till bloggens startsida


The JERUSALEM POST

Kategorier


Arkiv